Dagarna rullar på, 61% av graviditeten har gått när jag kollar på min gravid app på telefonen, jag är i dag i v 24+2. Magen växer och det buffar massa där inne. På onsdag ska jag till barnmorskan på kontroll. Känns bra och läskigt på samma gång. 

Allt känns så dubbelt, som att de ca 4 månader som är kvar ligger super långt fram, men samtidigt som att det kommer gå jätte, jätte fort och jag undrar hur jag ska hinna förbereda mig.

Tänker ofta att det nog är tur att man är gravid i de där 40 veckorna så att hjärnan har tid att vänja sig vid tanken och att man hinner med också psykiskt i allt som faktiskt händer och ska hända. För det är ju ändå så att hela ens liv kommer att ändras. Jag känner att jag är så redo för något nytt, för nästa steg och för att få lägga allt mitt och vårt fokus på något annat än mig och Emanuel.

Samtidig är det sjukt skrämmande att vi ska bli föräldrar, att det aldrig mer kommer vara bara vi. Fixar jag det? Kommer jag älska mitt barn, kommer vi att klarar av det, alla vakennätter, skrik, blöjbyten, all oro, det här med uppfostran, med att fortsätta älska varandra och orka hålla ihop? 

Ärligt talat har jag inte en aning. Men jag hoppas de och jag tänker att genom att prata om det, att fundera ihop och dela den där rädslan förhoppningsvis gör det lättare sen, när man står där och inte vet hur man ska orka. Att vi då kan finna stödet i varandra och orka hålla i och ihop för att vi tagit oss tid att prata om det innan. 

I går var vi och beställde en ny barnvagn, en Emmaljunga super viking blev det. Kände som en bra vagn och den har fått väldigt bra betyg när jag kollat runt på nätet. Vi har full garanti, om något skulle hända och vi inte kan hämta ut den när det är dags i juni, så behöver vi inte betala. Känns konstigt att tänka så, men samtidigt tryggt, för man vet faktiskt aldrig. Det är inte en självklarhet att det går bra även om man hoppas och tänker att det gör de. Och där kommer det där dubbla in igen. För så vill man ju inte tänka, klart att vi kommer och hämtar ut vagnen, klart att vi får hem vår bebis. Men det är en trygghet att veta att vi inte kommer behöva stå med en tom vagn om det värsta skulle inträffa. 

 

mamma karina

15 februari 2016 21:31

Ja men så är det verkligen, dubbelt. Upp och ner från dag till dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017 Ett år, 12 månader, massa ändelser, stunder och ögonblick. En sammanfattning av året 2017. Januari- Läkarbesök och förberedelser inför att Vinga ska bli gipsad. Februari -Vinga fick sitt gips, fy farao vad jobbigt de var.Mars- jag började jobba ...

Märker att jag inte skriver här så ofta numera livet kommer liksom emellan, men det är väll så det ska vara, att livet ska gå först och det gör det här. Vinga håller på att skolas in på dagis och på tisdag blir hennes första "riktiga" vecka efter ins...

Vingas inskolning fortsätter utan problem, hon triv som fisken i vatten. Denne veckan har Emanuel lämnat henne själv de timmar hon är där och det har gått så bra så. I morgon är det min tur att lämna henne för första gången, får se hur det går, hon b...

I dag har vi varit på inskolning med Vinga på dagis, det gick bra och jag tror hon kommer gilla dagis. Eller förskolan om man ska vara korrekt, men vi säger dagis. I morgon och på onsdag är det jag som ska vara med och torsdag-fredag är det Emanuel s...

Här var det dåligt med uppdateringar, livet har liksom kommit emellan. Men gipset är nu äntligen borta, Vinga är som en annan unge. Glad och pratsam på ett sätt hon inte var med gipset. Känns så bra! Hon ställer sig upp för fullt och går lite utmed m...