I dag har vi varit i kyrkan på stor och liten (barn föräldrar grupp de har på tisdag förmiddagar) Vinga har varit glad och skrattat flera gånger. Mitt mamma hjärtat smälte, märktes så tydligt att hon inte skrattat så på ett par dagar nu. Var så gott att se henne glad!
Medan Vinga sen sov i vagnen ute på verandan när vi kom hem så smällde jag i mig ett halvt paket färdiga mini pannkakor. Jag skulle egentligen lagat fyllda biffar och potatis till lunch i dag. Men jag orkade verkligen inte. Och i går köpte jag ett paket färdiga pannkakor att ha i reserv i frysen just sådana här dagar när man inte orkar laga någon mat.
Jag gilla ju att laga mat och gör det gärna, både till mig och Vinga. Men känner att nu när hon är gipsad och kräver så mycket mer och jag även kommer börja jobba på torsdag(!) Så måste det finns smidiga alternativ att ta till när orken tryter. Nu måste jag ju dock komma på något annat att stoppa i frysen, för pannkakorna kommer ju snart vara slut.

Första dagen hemma själv med en gipsad Vinga, ja eller själv var jag inte för pappa kom vid nio. Och det var jätte skönt med lite stöd, för Vinga kräver helt klart mycket mer aktiv stimulans från oss nu än innan.
Och dethar varit en tuff dag även om hon varit betydligt gladare i dag än i helgen, var så skönt att se lite av hennes gamla glada spralliga jag. Hon busade loss med morfar och satt en del i gåstolen. Den var verkligen toppen! Men att ligga på golvet är fortfarande jobbigt för henne, hon blir så ledsen när hon inte kan krypa och ta sig runt själv att hon inte ens försöker. Men tänker att vi får köra korta stunder i taget tills hon vänjer sig och sen kan lista ut hur hon ska ta sig fram. För det är jag övertygad om att hon kommer göra när hon vant sig vid och accepterat gipset.

Fy den här dagen har varit alldeles jäklig i flera bemärkelser.
Bland annat för att Vinga har varit så himla ledsen och inte alls varit sig själv. Hon har varit nerstämd, inte velat leka eller göra något som helst utan mer eller mindre bara suttit och tittat seden vi kom hem i fredags, oavsett vad vi försökt underhålla henne med. Och i dag har det varit extremt, plus att när vi lagt henne på golvet så har hon bara storgråtit för att hon inte kan krypa eller ta sig runt. Inte ens försökt åla eller ta sig fram. Bara gråtit eller legat med huvudet på armen och tomt stirrat framför sig. Helt hjärtskärande. Det är verkligen inget vi blivit förberedda på eller fått någon information om. Vist har vi förstått att det blir tufft, men de här var vi inte beredda på. Älskade barn.

Så dagens projekt blev att göra om en gåstol till Vinga. För att hon ska komma upp lite i stå ställning och kanske känns sig mer rörlig.
Jonas och Anna väldigt snälla i går och skänkte oss en gåstol som deras barn inte använder länge. Så den gick jag loss på i dag.
Vinga får inte stå på gipset men kommer ju inte heller ner i gåstolen med gips. Så jag fick ta bort hela sittdelen och sy dit ett tyg för henne att sitta på. Så nu når hon precis ner mer fötterna utan att lägga vikt på benen, så hon kan liksom ta sig lite framåt med tårna. Vi kan ju också köra runt henne lite. Vilket för mig nu är en fördel, eftersom vi inte får rullstolen till henne förens om 1-2 veckor och jag behöver spara på min rygg och höft. Vinga blev glad av att få komma upp lite och listade rätt snabbt ut hur hon skulle "tåa" sig framåt, kändes så skönt att se henne lite glad igen!
I morgon är första dagen jag ska vara själv hemma med henne sedan hon blev gipsad. Pappa ska komma för att stötta upp, känns bra. För annars vet jag inte om jag orkar, varken fysiskt eller psykiskt.!

Nu är vi hemma igen, allt har gått bra. Vinga har skött sig exemplariskt både sövning, röntgen och gipsning har gått som planerat. Hennes höfter ligger nu i rätt läge och vi håller tummarna att det ska räcka med 12 veckor i gips. 

Vinga har klarat av allt över förväntan, än så länge har hon inte varit allt för arg, lite frustrerad över att inte kunna ta sig fram och nå sina leksaker som innan, men inte alls så som jag trodde. Vi får se hur det går nu första veckan, om hon vänjer sig fort eller om det blir mer frustration. Har försökt förbereda lite aktiviteter hon kan göra och pyssla med nu när hon inte kan krypa, vi får se om det räcker för att hålla henne nöjd. 

Nu är vi på plats i Linköping. Vi har varit uppe på avdelningen och träffat personalen där, fått lite info och badat Vinga med en speciell tvål som man måste tvätta sig med när man ska opereras. (Ev behöver de ju skära lite i en sena i och med gipsningen och då måste hon ju vara ren)
I kväll ska vi sova på Ronald Macdonald alla tre, så vi har precis checkat in och ska strax äta lite kvällsmat. Sen måste Vinga bada en gång till innan hon ska sova och i morgon ska vi vara tillbaka på sjukhuset vid sju. Så det får nog bli en tidig kväll för mig och Emanuel med, kommer bli en tuff dag i morgon...

Att tröstäta är väll inte min bästa last, men helt klart den godaste haha. Var väldigt länge sedan jag tröst åt något över huvud taget. Framförallt för att jag över lag mår väldigt bra och inte haft behov av att tröstäta (även om jag gillar godsaker men det är faktiskt inte samma sak).
Men just nu i och med att Vinga ska gipsas så har jag mått riktigt kass. Så i dag bakade jag mig en riktigt smarrig efterrätt för att trösta mig med. Blev bjuden på en variant av den med banan i helgen, då Elina och Anton var här och hade efterrätt med sig. Men då jag inte hade någon banan hemma så tog jag lite äpple och blåbär istället, sjukt gott! Man kan nog använda vilken frukt som helst man gillar tror jag.
Receptet är följande
Hackad valfri frukt
Några bitar hackad choklad, vit eller mörk spelar ingen roll, ta det du gillar.
Vanilj kesella
Filodeg
Ev glass
Ta ett ark filodeg och lägg lite frukt i med hackad choklad och några klickar kesella över, vik ihop, pensla med vatten (eller lägg frukten i ungs fast form och lägg degen över) och in i ugnen i ca 12 min på 225grader. Ät och njut, gärna med lite glass till!

I dag har vi varit hemma och försökt kurera Vingas förkylning, har gått ganska bra. Hon snorar nästan inte alls i dag! Är hon minsta förkyld eller sjuk så blir det ingen gipsning på torsdag, för då söver de inte henne. Bra i och för sig, vill ju så klart inte riskera något (då det är en större risk att söva ett sjukt/förkylt barn) men känns kass om det skulle bli uppskjutet på grund av lite snor. Så vi hoppas hon är helt frisk när vi åker upp på onsdag. 

I dag har jag försökt fördriva dagen genom att bland annat plocka fram och packa lite inför sjukhusvistelsen, blir ju en del som ska med även om det bara är två nätter. Vet inte riktigt vad hon kommer kunna ha för kläder, vilken storlek som kommer att passa, så har tagit med lite olika, så får vi se sen. 

På onsdag ska de även komma två stycken från arbetsterapin och se om de kan bistå med några hjälpmedel till oss. Jag skulle behöva någon typ av rullstol till Vinga när hon får gipset, så jag inte behöver bära henne så mycket. Hon kommer bli både tyngre, mer otymplig att bära, och väldigt mycket mindre rörlig och min rygg kommer inte klara av att bära runt på henne med gips och allt. Är precis att jag orkar i dag. Så jag hoppas verkligen de kan hjälpa oss, annars vet jag faktiskt inte hur det ska gå. Men jag hoppas det blir bra!

I går sydde jag lite, en tunika som tyvärr blev för liten haha och ett ja typ nattlinne med små igelkottar på som vi får se om Vinga kan ha sen när gipset är på, så hon inte kommer kunna ha pyjamas. 

Alla säger att det kommer bli bra, att det löser sig, att det är bättre nu än sen, att vi löser detta, att vi är starka, att Vinga är stark, att det kommer gå fort. Samma saker jag säger till mig själv varje dag, försöker övertyga mig med. Försöker intala mig för att orka, gör massa praktiska saker, syr, googla, kollar upp alternativa gungor, stolar, leksaker som kan funka med gips sen.

Men ärligt talat så orkar jag egentligen inte alls, jag känner mig inte stark, jag känner mig snarare helt slut, som överkörd och släpad bakom en buss ungefär. Jag orkar endast för att jag måste, måste för henne. 

Men jag har gråtit varje dag sedan vi fick beskedet i Jönköping om att hon måste gipsas.

När jag är ärlig och säger att det känns skit när andra frågar hur jag mår så får jag en klapp på axeln och ett "det kommer gå jätte bra" Men ärligt talat, det kommer det inte alls, det kommer vara skit jobbigt, tufft och ett jäkla arbete. Det enda som gör det något lite lättare är att jag har världens bästa man, att vi är två, annars hade jag nog gett upp nu innan det ens börjat. Men att stå och säga att det kommer bli jätte bra, nej det är en lögn.