Nu är det mindre än 5 veckor till vi ska tillbaka till Linköping med Vinga. Då ska hon vara färdigbehandlad och gipset ska väck. Eller det är tanken, förhoppningen! Hoppas så att dessa 12veckor ska räcka, men det vet läkarna inte om de gör. Eventuellt behöver hon 6veckor till med gips. Och då blir det hela juni och halva juli, mitt i sommaren, i ett varmt och svettigt gips som täcker halv henne. Hon är varm redan nu, hur ska de då inte bli i sommar!? Samtidigt om det gör att hon slipper operation så kör för de, då väljer jag gipset i alla lägen. Men det gör ändå ont i mig att hon måste genomgå detta, att hon måste ha gips över huvud taget. Jag hade tagit var enda minut om jag kunnat. Är tur att hon är så envis och kör på ändå, kryper runt och härjar på som vanligt. Samtidigt undrar jag hur mycket det hämmar henne? Hon hade helt säkert gått nu om det inte varit för höften och gipset. Hon tar ikapp det sen, de vet jag. Men tankarna kommer där ändå sen skäms jag som ens tänket så. Som ens funderar över de när det viktigaste är att hon blir frisk. Älskade barn, jag hoppas så att vi kan räkna ner nu, att vi snart kan kryssa dagar istället för veckor. Samtidigt vågar jag inte hoppas för mycket, för tänk om det inte räcker, om hon behöver mer behandling.

Jag är en en de få saker man inte får vara i dagens samhälle. Jag är tjock, att vara just tjock är i dag förlagt med så mycket skam att det är mer ok att vara främlingsfientlig än överviktig.
För hallå, ät mindre då din lata fan, hur dum får man bli? Du har ju själv satt dig där du är, ätit, svullat och vräkigt i dig onyttigheter, inte tränar, varit lat och dum. Skyll dig själv!
Det är de tjocka (jag) får höra, men börja träna då, "börja ät nyttigt" alltså börja banta, fast de ordet vill man ju inte använda, de är fult. Bli hälsosam heter de ju!
Ingen har en aning om varför någon annan är tjock, om de beror på sjukdom, traumatiska händelser i ens liv eller något annat. Men ändå tar andra människor sig rätten att döma tjocka kroppar, håna, hata och äcklas av dem. Döma personen, förlöjliga och sätta stämpel som dum på dem. För är man tjock så måste man ju vara dum, annars hade man ju inte varit så tjock, eller hur. Då hade man tagit tag i det tidigare, inte blivit tjock. Eller i alla fall sett till att banta (förlåt blivit "hälsosam") fort som bara den. Men de folk i allmänhet inte förstår är att siffrorna på vågen Inte har att göra med varken hälsa eller värdet på den du är.
Extrem övervikt är farligt jo, men övervikt är inte lika med ohälsa. Att vara tjock betyder inte att en person per automatik är ohälsosam. Men det är något som få människa vill förstå. Du kan vara smal och så ohälsosam, otränad och onyttig du vill, ingen kommer påpeka att du är ohälsosam. Men är du tjock så anser sig folk ha rätten att påpeka vad du äter, hur du lever ditt liv och hur de anser att du bör leva.
Jag påverkas så klart av alla smal ideal som finns, tänker ofta att jag borde banta och bli smal som förr. Men va 17 liksom, späka mig, gå på diet, svälta, väga mig och må dåligt. Är de värt de? För jag mår faktiskt som sämst när jag har bantat, nöjd när jag lyckats gå ner något kilo men mår så fruktansvärt när jag gått upp, eller vågen står still, får ångest och känner ett enormt självhat.
När jag skiter i vågen, äter de jag vill och försöker röra på mig de jag kan mår jag bra, trivs med mig själv och är rätt lycklig.
Men jag en storlek ca 46 kan knappt köpa kläder i den stad där jag bor, för affärerna har oftast bara storlekar upp till Max st 44. Lätt att älska sig själv då, när hela samhället redan är emot en. Så valet står liksom mellan att banta, nej förlåt igen, "leva hälsosamt" och må skit eller att försöka leva som jag vill må ok men då också orka stå emot samhällets och de omkring mig fetthat och dömande ord kring övervikt och ohälsa.